Tre av Sveriges tyngsta lärosäten, Karolinska Institutet, KTH och Stockholms universitet, driver kravet att staten ska sluta ta ut vinstutdelning från sitt eget fastighetsbolag Akademiska Hus. Argumentet är enkelt när man skalar bort tekniken: pengar som anslås till forskning och utbildning betalas ut som hyra, blir vinst i ett statligt bolag och går tillbaka till statskassan som utdelning. På vägen har de slutat vara forskning.
Det låter kanske abstrakt men i praktiken betyder det att ett laboratorium i Solna kan vara en lönsam post i statens bokföring samtidigt som institutionen som sitter där drar ned på doktorandtjänster.
Akademiska Hus drivs enligt affärsmässiga principer, precis som Vattenfall
Akademiska Hus äger och förvaltar merparten av landets universitetsbyggnader och ägs till hundra procent av staten. Bolaget drivs enligt affärsmässiga principer, vilket i praktiken betyder att det ska gå med vinst och lämna utdelning till ägaren, precis som Vattenfall eller LKAB.
Skillnaden är kundkretsen. Vattenfall säljer el till hushåll och industri som betalar med egna pengar. Akademiska Hus hyr ut till lärosäten som nästan uteslutande betalar med statliga anslag. När bolaget höjer hyran ökar inte samhällets resurser, det är samma skattekrona som flyttar från ett konto till ett annat. Och när vinsten sedan delas ut till ägaren har den passerat genom ett system där den på papperet ser ut som avkastning på ett kapital.
Rektorerna vid Karolinska Institutet, KTH och Stockholms universitet har återkommande pekat på just detta. Deras verksamheter är lokalintensiva på ett sätt som en juridisk fakultet aldrig blir. Ett virologiskt laboratorium med säkerhetsklassade ytor, ventilation och specialutrustning kostar långt mer per kvadratmeter än ett seminarierum. Experimentell naturvetenskap och medicin bär därför en oproportionerligt stor del av hyresbördan, vilket gör att utdelningsmodellen slår hårdast mot exakt de miljöer Sverige säger sig vilja satsa på.
Lärosätena kan inte heller göra det en vanlig hyresgäst gör när hyran känns för hög: flytta. Ett universitetscampus är inbyggt i staden, i infrastrukturen och i decennier av investeringar i fasta installationer. Marknaden består av en säljare och en köpare som båda ägs av staten. Att kalla prissättningen marknadsmässig blir under de förhållandena mest en språklig konstruktion.
Ett annat problem är tidshorisonten. Lärosätenas anslag beslutas i budgetpropositioner år för år, medan hyresavtal för forskningsinfrastruktur löper i tjugo, trettio år. Ett lärosäte som skriver på ett långt avtal binder upp en växande andel av framtida anslag utan att veta hur de anslagen utvecklas. Får en institution mindre pengar samtidigt som hyran är låst uppåt är det verksamheten som ger vika. Hyran betalas alltid först.
Undanträngningen syns i tjänster, inte i budgetposter
Ingen rektor skriver ”utdelning till staten” som en rad i sin resultaträkning. Effekten syns någon annanstans.
Den syns när ett universitet skjuter upp inköp av utrustning, låter en professur stå vakant efter en pensionering eller stryper antalet doktorandplatser i en forskargrupp. Lokalkostnader räknas som fasta, personal som rörlig och när totalen inte går ihop är det den rörliga posten som justeras. Kvaliteten i utbildningen påverkas långsamt och svårmätt, ungefär som när en kommun skjuter upp underhåll av skolor. Konsekvensen dyker upp flera år senare, när ingen längre kopplar den till beslutet.
Universitetskanslersämbetet, UKÄ, följer kvalitet och resurser i högskolesektorn och har återkommande visat hur lokalkostnadernas andel av lärosätenas ekonomi varierar kraftigt mellan olika typer av verksamheter. Ett brett universitet med mycket humaniora klarar sig lindrigare än ett tekniskt eller medicinskt lärosäte.
Förslagen på bordet handlar om avkastningskravet, inte om ägandet
Kritiken har hittills mest lett till utredningar och remissvar. Inför mandatperioden som inleds efter riksdagsvalet i september 2026 finns i huvudsak tre riktningar i debatten.
Den första och mest närliggande är att regeringen sänker eller slopar avkastningskravet på Akademiska Hus. Det kräver ingen ny lag, bara ett ägardirektiv. Vinsten skulle då kunna stanna i bolaget och användas till underhåll och nybyggnation i stället för att gå till statskassan. Ansvaret ligger hos regeringen, som utser bolagets styrelse och beslutar om ägarstyrningen.
Den andra är att låta lärosätena själva äga sina lokaler igen, alltså att delvis backa den reform som skapade dagens ordning på nittiotalet. Det ger frihet men flyttar också över risk och underhållsskuld på universitet som saknar fastighetskompetens.
Den tredje är att kompensera lärosätena via anslagen, så att en hyreshöjning automatiskt möts av mer pengar. Enklast på papperet men den låser fast själva karusellen och ökar bara volymen i den.
Jag tycker att den första vägen är den rimligaste, av det skäl att den kräver minst och löser mest. Ett statligt bolag som hyr ut till statligt finansierade universitet behöver täcka sina kostnader och bygga för framtiden. Det behöver inte leverera vinst till ägaren.
Sverige har lovat, genom Agenda 2030 i Sverige och mål 4 om likvärdig utbildning av god kvalitet, att stärka högre utbildning och forskning. Att den utfästelsen ska urholkas av en bokföringskonstruktion i det egna statshushållet är svårt att försvara. Det handlar inte om välgörenhet mot universiteten, utan om att sluta räkna samma skattekrona två gånger.
FAQ
Äger Akademiska Hus alla universitetslokaler i Sverige?
Nej. Bolaget är den dominerande hyresvärden för svenska lärosäten men inte den enda och vissa universitet hyr även av kommunala eller privata fastighetsägare.
Varför kan inte lärosätena bara förhandla ned hyran?
Förhandlingspositionen är svag eftersom alternativen i praktiken saknas. Ett laboratorium eller ett campus går inte att flytta, specialanpassade lokaler har få andra tänkbara hyresgäster och avtalen löper över decennier. När både hyresvärd och hyresgäst ägs av samma stat blir förhandlingen dessutom mer av en intern resursfördelning än en marknadssituation, vilket gör att den egentliga frågan hamnar hos regeringen snarare än vid förhandlingsbordet.
Vem beslutar om avkastningskravet?
Regeringen, i egenskap av ägare. Kravet ställs genom ägardirektiv och bolagsstämma, vilket betyder att det kan ändras utan riksdagsbeslut om en regering vill det.