Statistiken från Brottsförebyggande rådet är tydlig. Tio tonårsflickor dömdes för mord under tio år, varav fem bara under de senaste två åren. I mars 2026 häktades en 15-årig flicka misstänkt för två dödsskjutningar. Khwanchai Iamchaeng blev förra året den första kvinnan dömd för gängmord när hon sköt en 17-åring flera gånger i ansiktet vid en spårvagnshållplats i Norrköping.

Från ”någon som bara hängde runt grabbarna” till egen aktör

Marie Eriksson, strateg vid Västerås stad, sammanfattar förändringen: ”Tidigare talade man om tjejer som någon som bara hängde runt grabbarna. Nu pratar vi mer om dem som en egen aktör.”

Förändringen är inte bara semantisk. Den speglar en faktisk utveckling där tjejer tar aktiva roller i kriminella nätverk – planerar brott, koordinerar ungdomar och utför våldshandlingar. De söker status och pengar på samma sätt som killarna.

”Tjejerna är på nätet precis som pojkarna. De vill ha bling-bling och pengar och tar uppdrag. Man slänger handgranater och skjuter”, säger kriminalkommissarie Gunnar Appelgren.

Digitala rekryteringsvägar suddar ut könsgränserna

Krypterade plattformar som Encrochat, SKY-ECC och Anom har avslöjat kvinnors ökade roll i den organiserade brottsligheten. När rekryteringen flyttat online har tillgängligheten ökat – tjejer nås lika enkelt som pojkar via sociala medier och krypterade appar.

Tidigare var vägen in för tjejer främst genom sociala relationer – som flickvän, syster eller kompis till någon i nätverket. Nu rekryteras de direkt för specifika uppdrag. De används som lockfåglar för att lura in offer i mordfällor, koordinerar yngre kriminella och hanterar narkotikahandel, bedrägerier och penningtvätt.

I genomsnitt har varje tjej kopplad till kriminella nätverk 18 brottsmisstankar, enligt Brå:s rapport från 2025. Även om betydligt färre tjejer än killar är involverade, har de väsentlig betydelse för verksamheterna.

Våld i hemmet öppnar dörren till gängen

Forskare vid Umeå universitet leder projektet ”Tjejer i kriminella gäng: Delaktighet, utsatthet och våld” under Linda Arnells ledning. Deras intervjuer visar ett tydligt mönster: nästan alla tjejer i kriminella miljöer har upplevt våld tidigt i livet.

Våld i hemmet. Föräldrars missbruk. Psykisk ohälsa i familjen.

Det är inte bara pojkar som söker sig till gängen för trygghet och tillhörighet när hemmet sviker. Men medan pojkar ofta rekryteras för specifika brottsuppdrag, dras tjejer in genom relationer – för att sedan utvecklas till självständiga aktörer. Detta mönster påminner om andra jämställdhetsfrågor där kvinnors agens länge förbisetts.

”Vi måste göra upp med den rosa lagboken”

Anna Hedin Ekström, forskare vid Nationella operativa avdelningen (NOA), menar att rättsväsendet länge underskattat tjejers roll: ”Vi måste göra upp med den ’rosa lagboken’.”

Synen på tjejer som främst utsatta snarare än delaktiga har gjort dem attraktiva för kriminella nätverk. De anses svårare att upptäcka av polis och åklagare. Traditionellt användes de för logistik och stöd – nu även för våldsbrott.

Socialförvaltningen i Göteborg driver projektet ”Blind fläck” som fokuserar specifikt på tjejer i kriminella miljöer. Namnet syftar på just detta – att samhället länge haft en blind fläck för tjejers aktiva delaktighet.

”Det är en alarmerande utveckling som vi inte har sett tidigare”, konstaterar statsåklagare Ida Arnell.

Forskningen halkar efter verkligheten

Medan utvecklingen på gatan går snabbt, släpar forskningen efter. Studier om tjejer i gängkriminalitet ”lyser med sin frånvaro”, enligt forskare vid Umeå universitet. De få studier som finns baseras sällan på tjejernas egna berättelser.

Debatten tenderar att fastna i dikotomin mellan ”utsatthet” och ”delaktighet”. Myndigheterna fokuserar på utsatthet och missar därmed delaktigheten, menar journalisten Linda Jerneck som granskat frågan för Expressen.

Den komplexa verkligheten är att många tjejer är både offer och förövare. De har ofta traumatiska bakgrunder samtidigt som de aktivt väljer kriminella handlingar. Att förstå denna dubbelhet är avgörande för att kunna möta utvecklingen.

Rapporten ”Tjejer i och exploaterade av gängkriminalitet” från KSAN (Kunskapscentrum om sexuellt våld mot barn) visar hur sexuellt våld används både som rekryteringsverktyg och kontrollmekanism. Men även här saknas djupare förståelse för hur tjejer navigerar mellan utsatthet och egen agens.

En utveckling som kräver nya svar

När en 15-årig flicka häktas för dubbelmord är det inte längre möjligt att se tjejer enbart som passiva offer i kriminella miljöer. Utvecklingen kräver nya sätt att förstå och möta unga tjejers väg in i – och förhoppningsvis ut ur – kriminaliteten.

Att erkänna tjejers agens betyder inte att bortse från deras utsatthet. Tvärtom handlar det om att se hela bilden. Först då kan samhället utveckla insatser som faktiskt fungerar – både förebyggande och för dem som redan är inne i de kriminella nätverken.

De senaste årens dramatiska ökning av grova våldsbrott begångna av unga tjejer visar att tiden för romantiserade föreställningar om ”gröna gummor” och passiva medhjälpare är förbi. Verkligheten har sprungit om både forskning och policy. Nu måste kunskapen komma ikapp.

The post När flickor blev gängkriminella aktörer — från medhjälpare till mördare appeared first on Millenniemålen.

Debatten exploderade när Le Petit Robert, Frankrikes mest ansedda ordbok, införde pronomenet ”iel” — en sammanslagning av maskulint ”il” (han) och feminint ”elle” (hon). Reaktionerna lät inte vänta på sig.

Språkkonservativa slår bakut mot förändringarna

”Det franska språket får inte manipuleras, oavsett syfte”, dundrade utbildningsminister Jean-Michel Blanquer när nyheten om ”iel” spreds. Även presidenthustrun Brigitte Macron tog ställning: ”Det finns två pronomen: han och hon. Vårt språk är vackert.”

Franska akademien, språkets väktare sedan 1635, har konsekvent motsatt sig alla former av könsinkluderande språk. Deras argument: det hotar språkets klarhet och elegans.

Men motståndet handlar om mer än estetik.

För cirka fem år sedan utbröt den första stora kontroversen när en skolbok började använda ”l’écriture inclusive” — en metod där man sätter punkter mitt i orden för att inkludera både maskulin och feminin form. Ordet ”all” blir till exempel ”tou.te.s” (kombination av ”tous” och ”toutes”). Kritikerna menade att texten blev oläslig. Förespråkarna kontrade med att maskulinum inte är neutralt.

Forskare mätte ögonrörelser för att testa läsbarheten

Just påståendet om oläslighet har nu forskare vid Lunds universitet granskat vetenskapligt. Med hjälp av ögonrörelsemätning testade de hur läsare faktiskt reagerar på könsinkluderande formuleringar.

Resultatet? Könsinkluderande former gör kvinnor mer synliga i läsarens föreställningar utan att försämra läsbarheten i någon större utsträckning.

Det är en viktig upptäckt i en debatt som ofta byggt mer på känslor än fakta. I det franska språket har alla substantiv ett genus — antingen maskulint eller feminint. När man talar om blandade grupper används automatiskt den maskulina pluralformen. En grupp med 99 kvinnliga lärare och en manlig lärare beskrivs med maskulinformen ”professeurs”.

Förespråkarna menade att det är diskriminerande att utgå från att det maskulina skulle vara neutralt. När vi läser om ”professeurs” föreställer vi oss oftare män än kvinnor, även om gruppen kan bestå av mestadels kvinnor.

Svenska erfarenheter kan ge perspektiv

I Sverige har vi haft liknande diskussioner, om än mindre hätska. Införandet av pronomenet ”hen” mötte motstånd men är i dag etablerat i både officiella texter och vardagsspråk. Svenska språknämnden har en mer pragmatisk inställning än sin franska motsvarighet — språket får utvecklas efter behov.

Skillnaden är slående. Medan svenska myndigheter aktivt arbetar för könsneutralt språk i offentliga texter, förbjuder franska ministerier användningen av l’écriture inclusive i officiella dokument.

Frankrike är inte ensamt om språkstriden. I Tyskland pågår liknande debatter om så kallade ”Gendersternchen” (genusstjärnor), där man använder asterisker för att inkludera alla kön. Spanien och Italien brottas med liknande frågor.

Men intensiteten i den franska debatten är unik.

Feminisering av yrkestitlar — en 40-årig strid

Striden om könsinkluderande språk är inte ny i Frankrike. Redan 1984 inrättades en kommission för feminisering av namn på yrken. Det ledde till ett statligt direktiv 1986, men motståndet har varit kompakt.

Ta ordet ”auteur” (författare). Traditionellt används samma form oavsett kön. Feminister förespråkar ”auteure” eller ”autrice” för kvinnliga författare. Konservativa menar att det fragmenterar språket.

Jämställdhetsminister Élisabeth Moreno tillhör förespråkarna. Hon ser könsinkluderande språk som en självklarhet i kampen för jämställdhet. Men även inom regeringen är meningarna delade.

Paradoxalt nog visar forskning om språk och representation att dessa frågor spelar en avgörande roll för jämställdhet. När flickor inte ser sig representerade i språket påverkar det deras ambitioner och möjligheter.

Praktiska konsekvenser saknas i debatten

Vad ingen tycks diskutera är de praktiska konsekvenserna. Hur många fransmän använder faktiskt könsinkluderande språk i vardagen? Vilken effekt har debatten på skolresultat eller läsförståelse bland elever? Vad kostar det förlag och medier att anpassa sig — eller att inte göra det?

Dessa frågor förblir obesvarade medan debatten rasar vidare på ideologisk grund.

Den franska språkstriden handlar i grunden om makt och representation. Vems röster hörs? Vems erfarenheter räknas? Språket formar våra föreställningar — det visar både den nya forskningen från Lund och årtionden av feministisk språkforskning.

Kanske är det just därför motståndet är så hårt. När språket förändras, förändras också maktstrukturer. Och det skrämmer dem som har mest att förlora på förändring.

Eller som min mormor Astrid brukade säga när hon pratade om rättvisa i världen: ”Det som låter självklart för några är revolutionärt för andra.”

Den franska debatten lär fortsätta. Men med vetenskapliga bevis för att könsinkluderande språk faktiskt fungerar blir det allt svårare att avfärda förändringarna som ”våldsamma” eller ”oläsliga”. Frågan är snarare: hur länge kan Frankrike stå emot en utveckling som redan pågår i resten av världen?

The post Könsinkluderande språk – het fråga i Frankrike appeared first on Millenniemålen.

Jämställdhet är en central del av Agenda 2030, särskilt mål 5 (SDG 5): “Achieve gender equality and empower all women and girls”. Det handlar om att eliminera diskriminering, öka kvinnors och flickors möjligheter, samt säkerställa att rättigheter och makt inte längre reserveras för män. Men trots vissa framsteg står världen inför stora utmaningar – och för många länder räcker inte takten till för att nå målet 2030.

Vad SDG 5 innehåller och varför det är så viktigt

SDG 5 omfattar nio delmål och flera indikatorer: att avskaffa diskriminering, stoppa våld mot kvinnor, eliminera skadliga sedvänjor som barnäktenskap och könsstympning, säkerställa full delaktighet i beslutsfattande, tillgång till sexuell och reproduktiv hälsovård, ekonomisk egenmakt och tillgång till teknologi, med mera. Dessa aspekter är inte isolerade – kvinnors rättigheter påverkar fattigdom, hälsa, utbildning, klimat och fred. Utan jämställdhet riskerar flera andra globala mål att bli ouppnåeliga.

Aktuella framsteg

– Hälsosamma indikatorer: Sjuklighet bland mödrar och barn har minskat och tillgången till grundläggande utbildning för flickor har ökat i många delar av världen.
– Politiska åtgärder: Flera länder har infört lagar som kräver kvotering eller minimiprestationer för kvinnlig representation i parlament och lokala råd. Till exempel har Ghana antagit ny lagstiftning som kräver minst 30 % kvinnlig representation i vissa politiska organ till 2030.
– Rätt till hälsa: I flera låg- och medelinkomstländer förbättras tillgången till reproduktiv hälsovård och preventivmedel, vilket ökar kvinnors möjligheter att själva bestämma över sina kroppar.

Utmaningar som bromsar utvecklingen

– Konflikt, klimatförändringar och politisk instabilitet drabbar kvinnor särskilt hårt. En rapport från UN Women visar att fler kvinnor och flickor lever nära konfliktzoner, vilket ökar risker för våld, fattigdom och bristande tillgång till hälsovård.
– Finansiering brister: Mål 5 kräver betydande resurser, men investeringar för jämställdhet i många länder är otillräckliga. Rapporten “Gender Snapshot 2025” visar att åtgärder och projekt ofta saknar stabil och långsiktig finansiering.
– Lag vs verklighet: Även om lagar finns, är implementeringen svag i många regioner. Våld mot kvinnor, skadliga sedvänjor och olik tillgång till ekonomiska resurser kvarstår trots lagstiftning.

Exempel på länder där det går bättre – och sämre

– Côte d’Ivoire har rankats som ett av de länder i Afrika som gör stora framsteg när det gäller att lagstifta mot könsdiskriminering och stärka kvinnors ekonomiska och politiska rättigheter. Men aktivister pekar på att lagarna ofta inte omsätts i praktiken.
– I många länder i Östafrika och Sydasien finns det länder som ökat flickors skolgång och kvinnor deltar mer i arbetslivet, men gapet till män i tillgång till maktpositioner och löner kvarstår stor.
– I rika länder kan bristen på snabb förbättring i jämställdhet arbetsmarknadsmässigt och lönesättningsmässigt leda till att jämställdhetsindex sjunker, trots att resurserna teoretiskt finns. Storbritannien är ett exempel där rapporter visar att arbetsmarknadens jämställdhet backar något.

Vad mer behövs för att verkligen nå målet

– Ökad och pålitlig finansiering riktad mot kvinnors rättigheter och jämställdhet, inklusive stöd till organisationer som arbetar med detta i lokalsamhällen.
– Stärka institutioner och rättssystem så att lagar faktiskt får effekt. Lagar mot våld, diskriminering och barnäktenskap behöver följas upp med praktiska möjligheter för kvinnor att söka rätt – juridiskt, ekonomiskt och socialt.
– Inkludera kvinnor i beslutsfattande på alla nivåer – lokalt, regionalt och nationellt. Kvotering kan vara ett verktyg, men kulturförändringar och attityder måste också förändras.
– Öka tillgången till teknologi och digitala verktyg för kvinnor och flickor, vilket kan öppna upp för utbildning, arbete och inflytande.
– Möjliggöra utbildning och yrkesutbildning fokuserad på framtidsyrken och digital kompetens för kvinnor, särskilt i låginkomstländer och i områden med konservativa könsroller.

The post Jämställdhet och Agenda 2030 – kvinnors rättigheter i fokus appeared first on Millenniemålen.