Du minns var du stod när planen träffade tornen. Ljudet från radion, vem som ringde, vad du kände. Känslan av exakthet är total och just därför är det svårt att ta in det forskningen visat sedan början av 2000-talet: minnen av stora katastrofer förvrängs i ungefär samma takt som vanliga vardagsminnen. Skillnaden är att vi tror på dem starkare.
Psykologer kallar dem flashbulb memories, blixtminnen. Termen myntades 1977 av Roger Brown och James Kulik, som föreslog att hjärnan vid extrema nyheter tar något som liknar ett fotografi av ögonblicket. Bilden skulle vara mer detaljerad och mer motståndskraftig än andra minnen. Den delen av teorin har inte hållit.
Ett forskarnätverk följde 3 000 amerikaner i tio år
Attackerna den 11 september 2001 gav minnesforskningen något den sällan får: en händelse så tydligt daterad att man kunde fråga tusentals människor direkt efteråt och sedan jämföra svaren med vad samma personer mindes flera år senare.
En grupp amerikanska forskare samlade in berättelser från drygt 3 000 personer i sju städer inom tio dagar efter attackerna. Sedan följde de upp efter ett år, tre år och tio år. Studien, publicerad i Journal of Experimental Psychology, visar ett mönster som gått igen i flera oberoende undersökningar: den största förändringen sker under det första året, sedan stabiliseras minnet. Men det som stabiliseras är den nya, felaktiga versionen.
Det låter kanske abstrakt men i praktiken betyder det att den berättelse du har berättat på middagar sedan 2003 har fastnat, oavsett om den stämmer med det du faktiskt upplevde 2001.
| Vad som mäts | Vad forskningen funnit |
|---|---|
| Minnets känslomässiga styrka | Hög och stabil över tio år |
| Tilltron till det egna minnet | Nära 100 procent, sjunker knappt alls |
| Faktisk överensstämmelse med första berättelsen | Kraftigt fallande under år ett, därefter platå |
| Minne av själva händelsen (var planen träffade, vilka torn) | Relativt korrekt, förbättras av mediarapportering |
| Minne av den egna situationen (var du var, vem du var med) | Mest instabilt |
| Antal gånger man berättat historien | Fler upprepningar ger starkare tilltro, inte mer korrekthet |
Den sista raden är den obehagliga. Varje gång du berättar minnet skriver du om det.
Hjärnan lagrar inte filmer, den bygger om dem
Ett minne är ingen fil som plockas fram. Det är en rekonstruktion, byggd av fragment som hjärnan sätter samman på nytt vid varje återkallelse. Under själva återkallandet är minnet instabilt och när det sedan lagras igen kan det ha ändrats. Fenomenet kallas rekonsolidering och är väl belagt i både djurförsök och humanstudier.
Amygdala, hjärnans larmcentral, är extra aktiv vid starka känslor och stärker kopplingen till det som kändes viktigt. Därför minns vi rädslan, chocken och den allmänna scenen skarpt. Men amygdala prioriterar inte kalenderfakta. Detaljerna runtomkring, klockslag, vem som var i rummet, i vilken ordning saker hände, lämnas åt hippocampus och åt vår egen förmåga att fylla i luckor med det som verkar rimligt.
Siffrorna säger en sak, känslan en annan. Tilltron till minnet hänger ihop med hur starkt det kändes, inte med hur korrekt det är. Det är därför vittnesmål från traumatiska händelser kan låta övertygande och ändå innehålla grova fel.
Svenska katastrofminnen följer samma mönster
Sverige har sina egna datum där nästan alla över en viss ålder vet var de befann sig. Mordet på Olof Palme den 28 februari 1986. Estonias förlisning natten mot den 28 september 1994. Tsunamin i Sydostasien den 26 december 2004, där 543 personer med anknytning till Sverige omkom.
Efter tsunamin genomfördes svenska studier på överlevande och anhöriga, delvis inom forskningen om posttraumatisk stress. Ett återkommande fynd var att minnesbilder kan bli skarpare och mer påträngande med tiden hos den som är svårt traumatiserad, samtidigt som den sammanhängande berättelsen blir mer fragmenterad. Starkt minne och korrekt minne är alltså inte samma sak, inte ens när det gäller händelser vi själva varit med om.
Mediernas roll ska inte underskattas heller. Bilderna från Manhattan sändes i loop i veckor och många som satt hemma i Sverige och såg det andra planet träffa i repris kommer i dag ihåg att de såg det direkt. En brittisk undersökning av minnen från terrordåden i London 2005 hittade liknande sammanblandning mellan egen upplevelse och senare mediebilder.
Vittnesmål väger tungt i domstol trots att säkerhet inte är samma sak som riktighet
Om minnen av det starkaste vi varit med om inte är pålitliga, blir en rad praktiska frågor knepigare.
I domstol väger vittnesmål tungt. Svenska rättspsykologer har i decennier påpekat att säkerhet i ett vittnesmål säger lite om dess riktighet och att ledande frågor under förhör kan plantera detaljer som vittnet sedan minns som egna. Elizabeth Loftus experiment från 1970-talet och framåt visade hur lätt det går att få människor att minnas hela händelser som aldrig inträffat.
I skolan finns en annan poäng. Källkritik handlar oftast om att granska vad andra påstår. Men minnesforskningen pekar mot att också det egna minnet behöver granskas, särskilt när det gäller stora, känsloladdade händelser som vi delar med hela samhället. Det är en färdighet som hör hemma i samma verktygslåda som att kontrollera en nyhetskälla och den blir inte mindre relevant av att sociala medier gör det enklare att sprida en övertygad felberättelse.
Mormor Astrid brukade säga att man ska lyssna noga på den som är helt säker. Hon menade nog något annat men det fungerar här också.
Det du kan göra med insikten
Radera inte dina minnen. Poängen är inte att du har fel om 11 september, utan att du troligen har fel om några detaljer utan att kunna avgöra vilka.
Anteckningar, dagböcker, sparade sms och mejl från själva dagen är det enda som verkligen förankrar en berättelse i tiden. Det är också därför historiker och museer lägger så mycket kraft på att samla in samtida vittnesmål snabbt, medan de fortfarande är färska. Det som samlas in tio år senare är en annan sorts material: värdefullt som berättelse om hur en händelse levt vidare, mindre användbart som dokumentation av vad som hände.
För den som vill förstå sitt eget minne finns en enkel övning: skriv ner din version av 11 september 2001 i dag, med alla detaljer du kan. Lägg undan papperet. Läs det om fem år. Sannolikheten är stor att du då kommer att tycka att pappret har fel.
FAQ
Är blixtminnen helt opålitliga?
Nej. Kärnan i händelsen, vad som hände och ungefär när, minns de flesta korrekt även efter tio år. Det är detaljerna kring den egna situationen som glider.
Varför känns minnet så exakt om det ändras?
Tilltron till ett minne styrs främst av hur starka känslor som väcks när det återkallas, inte av hur korrekt innehållet är. Amygdala märker upplevelsen som viktig och den märkningen sitter kvar även när innehållet skrivits om. Hjärnan har heller ingen intern varningssignal för felaktiga minnen, vilket betyder att ett omskrivet minne känns exakt likadant som ett korrekt.
Gör det skillnad om jag var på plats eller såg det på tv?
Ja men mindre än man tror. Den som var fysiskt närvarande har fler sinnesintryck att bygga minnet av men studierna visar att också direkt drabbade personer ändrar sina berättelser över tid. Skillnaden är snarare att närvarande personer oftare blandar in senare mediebilder utan att märka det.
Kan man träna upp sitt minne för att undvika förvrängning?
Inte på det sätt de flesta hoppas. Minnesträning förbättrar inlärning av nytt material men skyddar inte mot rekonsolidering av gamla minnen. Det som fungerar är extern dokumentation, skriv ner, spara, datera.