Studenter fuskar sällan av lättja. De flesta som blir fällda har gått sönder under press, från sig själva, från familjen, eller från en utbildning som känns omöjlig att klara. Det visar en ny intervjustudie från Örebro universitet, där forskarna Anna Kremel och Andreas Nilsson talat med studenter som faktiskt blivit fällda för fusk.
Bilden som växer fram är obekväm. Fusket handlar mindre om moral och mer om psykisk hälsa, identitet och vilka val ungdomar tvingas göra långt innan de sätter sin fot på universitetet.
Tre typer av press driver studenter över gränsen
Forskarna identifierar tre övergripande teman bakom fusket: välmående, akademisk framgång och tradition. Översatt till vardagsspråk handlar det om tre olika situationer där pressen tar över.
Den första gruppen är studenter där själva studieinsatsen känns för stor. De vill klara kursen, de försöker, men avståndet mellan ambition och verklighet blir för stort. Fusket blir en nödutgång.
Den andra gruppen är de som egentligen inte vill plugga det de pluggar. Föräldrar, släkt eller vänner har styrt valet. Det är medicinarutbildningen som mamma drömde om, eller juristlinjen för att ”det är vad vi gör i den här familjen”. När motivationen saknas blir genvägarna lockande.
Den tredje gruppen mår dåligt. Psykisk ohälsa gör studierna tunga på ett sätt som inte syns på schemat. Att skriva tentan på riktigt är inte ett alternativ när hjärnan inte fungerar.
Siffrorna bakom fusket i Sverige
Under 2025 utfärdades drygt 2 300 varningar och avstängningar vid svenska lärosäten enligt UKÄ. Det motsvarar 0,68 procent av alla helårsstudenter, låter lite, men varje fall är en utredning, ett beslut, och en student vars studier bryts.
Vid Örebro universitet fick 90 personer varning eller blev avstängda samma år. Vid Stockholms universitet hade Disciplinnämnden redan fattat 29 beslut om AI-relaterat fusk under året, nästan lika många som under hela året innan.
Den största kategorin ärenden hos UKÄ är numera otillåten användning av AI-verktyg. För bara några år sedan fanns den kategorin knappt.
Pandemin var bara början
Fusket sköt i höjden under coronaåren. När duggor och tentor flyttade hem till köksbordet öppnades nya möjligheter: mobilen vid sidan av datorn, extra flikar i webbläsaren, någon annan i rummet som viskade svaren.
Sedan kom ChatGPT.
Intervjuerna i Örebro-studien började 2021, innan generativ AI fanns i var students hand. Det betyder att studien INTE fångar AI-fusket, och ändå är det den kategorin som dominerar statistiken idag. Det säger något om hur snabbt landskapet förändrats.
När reglerna är otydliga blir studenter osäkra
Ett återkommande problem är att lärare inom samma lärosäte ger motsatta besked. En kursansvarig säger att AI inte får användas alls. Nästa uppmuntrar studenterna att använda det som studieteknik. Tredje läraren har inte tagit ställning.
Studenter rapporterar stress över att inte veta vad som är tillåtet. Det är en orimlig situation. Om regeln är ”det beror på vem som rättar” så är det ingen regel.
Lärarna själva saknar verktyg. Det finns ingen pålitlig AI-detektor. I praktiken förlitar sig den som rättar på eget omdöme, magkänsla, och jämförelser med tidigare arbeten av samma student. Det öppnar för felaktiga anklagelser åt båda håll.
Betygsstressen börjar långt före universitetet
Pressen som driver universitetsstudenter till fusk byggs ofta upp i gymnasiet. Lärare vittnar om att betygsstressen är större idag än för 20 år sedan. Forskning från amerikanska Challenge Success har visat att 59 procent av elever tycker att de har för mycket press på sig, och liknande mönster syns i svenska klassrum.
Fuskets former i gymnasiet är kreativa: fusklappar under armband, anteckningar på insidan av vattenflaskor, kladdpapper utklippt i A4-format. På hemuppgifterna handlar det om plagiat, kopiering från nätet, mosaikplagiat där flera källor sätts ihop, eller att en förälder skriver hela texten.
”Alla ändå gör det, så då kan jag lika gärna göra det själv.”, så resonerar enligt forskarna en del av de fällda studenterna.
På Bromma gymnasium i Stockholm har skolan tagit konsekvensen av utvecklingen. Betygsgrundande hemuppgifter är borta. Allt skrivs på lektionstid via Digiexam, som spärrar nätsökningar, eller OneNote där läraren kan följa skrivandet i realtid.
Frågan är om det är en lösning eller en kapitulation. Studenter som aldrig får träna på att skriva längre texter hemma är inte heller förberedda för universitetsstudier.
Hur lärare har börjat förstå istället för att straffa
En av de intressantaste detaljerna i Örebro-studien handlar inte om studenterna utan om lärarna. De började med att anmäla allt fusk de såg. Efter ett tag insåg de att anmälningarna inte påverkade frekvensen. Studenter fortsatte fuska i samma utsträckning.
Lärarna skiftade fokus. Istället för att jaga fuskare började de fråga: varför händer det här? Det är ur den frågan som studien växte fram.
Det betyder inte att fusket ska accepteras. Disciplinnämnderna fortsätter, varningar utfärdas, avstängningar verkställs. Men förebyggande arbete kräver att man förstår orsakerna, inte bara reagerar på symtomen.
Det här säger fusket om utbildningssystemet
Att 138 av 150 tillfrågade studenter tackade nej till att intervjuas är i sig en uppgift. Fusk är skamfyllt. De som blivit fällda vill inte prata om det, inte ens anonymt med en forskare som vill förstå.
Det betyder också att forskningen vi har bygger på röster från en minoritet, de nio som ändå ville berätta. Vi vet inte säkert om deras berättelser representerar de andra 141. Men mönstret som framträder, press, dålig psykisk hälsa, fel utbildningsval, stämmer med vad lärare och kuratorer ser i sin vardag.
Sverige har förbundit sig till Agenda 2030:s mål 4: inkluderande och likvärdig utbildning av god kvalitet. Det målet handlar inte bara om att alla ska få plats i salen. Det handlar om att utbildningen faktiskt ska fungera för dem som sitter där. När fusket växer är det en signal om att något i kvalitet, stöd eller belastning inte stämmer.
Vad som faktiskt skulle göra skillnad
Lärarnas perspektiv ger en pragmatisk slutsats: fler anmälningar löser ingenting. Det som verkar fungera är tre saker parallellt.
Tydliga regler kring AI som gäller för hela lärosätet, inte enskilda kurser. Bättre tillgång till studenthälsa, där kuratorer och psykologer kan möta studenter innan studieinsatsen blir omöjlig. Och samtal redan i gymnasiet om varför man pluggar det man pluggar, så att färre hamnar på utbildningar där motivationen saknas från dag ett.
På papperet låter det självklart. I praktiken är det resurskrävande, långsamt, och svårt att mäta. Det är förmodligen därför det går trögt.
Siffrorna säger en sak, verkligheten en annan. Statistiken över avstängningar fångar de som åker fast. Den fångar inte pressen som ledde dit, och inte heller alla som fuskar utan att bli upptäckta. Den verkliga frågan är inte hur många vi kan stänga av, utan varför så många hamnar i läget från första början.