Forskare vid Linköpings universitet har hittat mätbara fel i ögonen hos personer som fått långvariga ögonbesvär efter en mild covid-19-infektion. Pupillerna reagerar inte som de ska och släpper in mer ljus än normalt, samtidigt som forskarna hittade tecken på långvarig inflammation, påverkade nerver och avvikande proteinnivåer i tårvätskan. Studien omfattar 100 drabbade personer och publicerades i Nature Communications.
För dem som burit runt på symtomen i åratal är det första gången någon kan peka på något konkret.
Hundra patienter som vanliga ögonundersökningar inte hittade något fel hos
Deltagarna hade symtom som ljuskänslighet, svår smärta i ögonen, extrem ögontrötthet och svårigheter att fokusera blicken eller läsa text på skärm. Alla hade haft en mild covid-19-infektion. Ingen av dem hade fått något svar av vården, eftersom rutinundersökning av ögonen inte visade något onormalt.
Forskarna jämförde gruppen med 32 personer som också haft covid-19 men inte utvecklat ögonbesvär. Skillnaden mellan grupperna blev synlig först när man använde metoder som sällan används i vanlig ögonvård, bland annat konfokalmikroskopi av hornhinnan, dynamisk pupillometri, mätning av hornhinnans känslighet och proteinanalys av tårvätskan.
Tidpunkten för symtomdebuten var påfallande samlad. Nästan sju av tio utvecklade ögonbesvären inom fyra månader efter infektionen.
Störningen sitter i nerver och immunförsvar, inte i själva ögat
Bilden som växer fram pekar bort från ögat som isolerat organ. Forskarna beskriver en kombination av immunologisk störning, påverkan på det autonoma nervsystemet och skador på perifera nerver. Det autonoma nervsystemet styr bland annat hur pupillen drar ihop sig vid starkt ljus. Fungerar den regleringen sämre släpps mer ljus in och då blir ljuskänslighet och smärta en logisk följd snarare än en gåta.
Proteinerna i tårvätskan pekar åt samma håll. Avvikande nivåer tyder på en pågående inflammatorisk process, inte på en engångsskada som läkt fel.
”Nu vet vi vad som är fel i ögat och har flera ledtrådar till hur covid-19 kan ha orsakat dessa problem”, säger Neil Lagali, professor i experimentell oftalmologi vid Linköpings universitet.
Hela materialet finns publicerat i Nature Communications för den som vill läsa metodbeskrivningarna i detalj.
Var tredje var sjukskriven men bara fyra av tio hade en diagnos
Här blir siffrorna obekväma. En tredjedel av gruppen med kvarstående ögonbesvär var sjukskrivna på deltid eller heltid. Samtidigt hade bara 39 procent en formell postcovid-diagnos.
I praktiken betyder det att människor förlorat arbetsinkomst och avbrutit studier för ett tillstånd som sjukvården inte kunde namnge. Symtomen har dessutom suttit i länge: drygt 78 procent hade haft besvär i minst ett år när de undersöktes och en tredjedel i minst två år.
Det säger något om hur svenska system hanterar det de inte kan mäta. En försäkringskassehandläggare kan inte bedöma en funktionsnedsättning som saknar objektiva fynd och en läkare kan inte skriva ett intyg på patientens beskrivning ensam. Studien från Linköping ändrar den ekvationen genom att visa att fyndet finns, det krävs bara rätt utrustning för att se det.
Erkännandet kommer före behandlingen
Lagali sätter fingret på vad drabbade faktiskt saknar just nu:
”Det är väldigt viktigt att problemet erkänns och att vi visar att det kan mätas med objektiva tester. Patienterna saknar det i dag.”
Någon behandling finns inte. Att förstå mekanismen är förutsättningen för att hitta en men steget dit är långt och forskargruppen lovar ingenting om tidtabell.
Det som däremot kan gå snabbare är att specialiserade ögonkliniker börjar använda metoderna diagnostiskt, vilket skulle ge fler patienter en förklaring och ett underlag för sjukskrivning. Globalt beräknas minst 65 miljoner människor ha postcovidsymtom från olika organsystem. Hur stor andel som har ögonbesvär vet ingen, av det enkla skälet att ingen letat systematiskt. Forskarna i Linköping tror att antalet är betydligt högre än vad vården sett hittills.
En påminnelse om att pandemin inte är över för alla
Sverige lämnade pandemiläget bakom sig för länge sedan i politisk mening. För en del av befolkningen pågår den fortfarande, i form av symtom som inte syns utåt och inte fanns i något journalsystem.
Det liknar mönstret från andra hälsofrågor där subjektiva besvär tas på allvar först när någon hittar sättet att mäta dem. Global hälsa handlar om mer än smittspridning och vaccin, det handlar också om vad som händer med människor efteråt. Ett av delmålen i Agenda 2030 rör just tillgång till hälso- och sjukvård av god kvalitet för alla och det innefattar rätten att bli utredd.
Frågan framåt är om resurser läggs på att bygga upp diagnostisk kapacitet eller om fyndet stannar i en tidskrift. Det avgörs inte i laboratoriet.
FAQ
Kan vanlig optiker upptäcka de här problemen?
Nej. Studien visar tvärtom att standardundersökningar av synskärpa och ögonbotten inte fångar avvikelserna. Det krävs specialiserad utrustning som konfokalmikroskopi och dynamisk pupillometri.
Måste man ha varit svårt sjuk i covid-19 för att drabbas?
Nej, samtliga deltagare i studien hade haft en mild infektion. Det är en av anledningarna till att sambandet varit svårt att upptäcka, eftersom uppföljning av postcovid ofta fokuserat på personer som sjukhusvårdats.
Går besvären över med tiden?
Det vet man inte säkert. I studien hade 78 procent haft symtom i minst ett år och en tredjedel i minst två år, vilket talar emot att det handlar om något snabbt övergående. Men studien följde deltagarna vid ett tillfälle och kan inte säga något om det långsiktiga förloppet för enskilda personer.
Finns det någon behandling nu?
Inte ännu. Forskarna hoppas att förståelsen av mekanismen ska kunna leda fram till behandling men något sådant finns inte tillgängligt i dag. Det som studien främst bidrar med är möjligheten att ställa en objektiv diagnos.