När FN:s millenniemål lanserades år 2000 togs det emot med optimism världen över. Åtta tydliga mål, med konkreta indikatorer och en tidsram på 15 år, skulle ena världen i kampen mot fattigdom, hunger, sjukdom och analfabetism. Men samtidigt som resultaten firades i många rapporter, har kritiska röster gjort gällande att millenniemålen också hade betydande svagheter. Frågan som ställts i efterhand är: var millenniemålen för snäva och västcentrerade för att skapa verklig global förändring?
Ett toppstyrt initiativ med västligt perspektiv
En vanlig kritik är att millenniemålen tillkom utan tillräcklig förankring i de länder de var tänkta att hjälpa. Målen arbetades huvudsakligen fram av FN-byråkrater, Världsbanken och OECD-länder. Det fanns ingen bred folklig dialog, inga folkomröstningar och mycket lite delaktighet från gräsrotsorganisationer eller lokala regeringar i låginkomstländer.
Det skapade en känsla av att rika länder satte agendan för fattiga länder. Målen var universella på papperet, men tillämpades ofta som en checklista för utvecklingsländer att uppfylla – med finansiering och teknisk hjälp från rika givare.
Den ugandiska forskaren Mahmood Mamdani sammanfattade det i en kritisk kommentar: “De pratar om att ’vi’ ska hjälpa ’dem’. Men de frågar inte ’oss’ vad vi egentligen behöver.”
För smalt fokus på mätbara resultat
En annan återkommande kritik var att millenniemålen fokuserade på det som kunde mätas – snarare än det som verkligen spelade roll. Till exempel fokuserade utbildningsmålet på antal barn som går i skolan, men sa lite om kvaliteten på undervisningen eller om barnen faktiskt lärde sig något.
Likaså var målet om att halvera den extrema fattigdomen (definierad som att leva på under 1,25 dollar om dagen) effektivt ur ett statistikperspektiv, men missade att ta hänsyn till ojämlikhet, maktstrukturer och hållbarhet. En person som tar sig över 1,25-dollargränsen är fortfarande utsatt – men i FN:s ögon blev det en framgång.
Kvalitativa mål som rör demokrati, frihet, kulturell rättvisa eller strukturell diskriminering lyste med sin frånvaro.
Miljön – den stora frånvarande
Millenniemålen innehöll visserligen mål om ekologisk hållbarhet, men miljöfrågor var långt ifrån centrala. Klimatförändringar, biodiversitet, vattenresurser, luftföroreningar – alla dessa ödesfrågor fick ett förvånansvärt blygsamt utrymme.
Detta är något som flera miljörörelser lyft som en grundläggande brist. I en tid då klimatkrisen redan var i full utveckling saknade millenniemålen en tydlig ram för att koppla utveckling till planetens gränser.
Kvinnors rättigheter – delvis förbisedda
Även jämställdhet hade ett eget mål, men flera kritiker har pekat på att det var för snävt definierat. Fokus låg mest på utbildning och representation i parlament, medan frågor som sexuella och reproduktiva rättigheter, könsbaserat våld och ekonomisk egenmakt inte lyftes fram tillräckligt.
Feministiska rörelser, särskilt från det globala syd, menade att kvinnors villkor reducerades till instrumentella faktorer för utveckling, snarare än att ses som mänskliga rättigheter i sig själva.
Rika länders ansvar – en blind fläck
Millenniemålen riktade i stort sett hela sitt fokus på vad utvecklingsländerna skulle göra. De rika ländernas ansvar var mycket svagare formulerat. Visst fanns ett mål om att öka biståndet och skapa ett rättvist handelssystem, men det saknades konkreta mål om:
- Att minska koldioxidutsläpp
- Att stoppa skatteflykt
- Att reformera orättvisa handelsavtal
- Att reglera företag som utnyttjar svaga stater
Med andra ord: systemkritik saknades. Många av de strukturella orsakerna till global ojämlikhet – såsom skuldfällor, exploatering av råvaror och politisk inblandning – lämnades utanför.
Jakten på ”snygga siffror”
Ytterligare en kritik har varit att millenniemålen skapade ett incitament för regeringar att leverera fina siffror snarare än reell förändring. Att få barn i skolan kunde handla om att registrera närvaro, snarare än att säkerställa skolgång.
Det har rapporterats om fall där regeringar förbättrat sina data snarare än verkligheten – för att möta givarnas krav. Kritiker menar att det skapade en statistikindustri, där det viktigaste var att kunna visa framsteg i tabeller och grafer.
Från millenniemål till Agenda 2030 – ett svar på kritiken?
När de nya globala målen – Agenda 2030 med de 17 hållbara utvecklingsmålen (SDG) – antogs 2015, var det till stor del ett försök att bemöta just dessa invändningar.
De nya målen är:
- Mer inkluderande och framtagna i samråd med flera länder och organisationer
- Universella – de gäller alla länder, inte bara låginkomstländer
- Mer holistiska – miljö, demokrati, jämlikhet och mänskliga rättigheter lyfts fram
- Mer systemkritiska – med större fokus på strukturförändringar och hållbarhet
Men frågan är fortfarande öppen: kommer de nya målen verkligen att göra det bättre – eller riskerar vi att upprepa samma misstag, i ny förpackning?
En viktig milstolpe – men inte hela lösningen
Millenniemålen förändrade världen. Miljontals människor fick bättre tillgång till hälsa, utbildning, rent vatten och grundläggande trygghet. Men samtidigt visade de på begränsningarna i att mäta mänsklig utveckling i ett antal kvantitativa indikatorer.
Att minska fattigdom handlar inte bara om inkomst – utan också om makt, värdighet och rättvisa. Och det är där millenniemålen ibland kom till korta.
Det är först när vi förstår deras brister som vi kan ta nästa steg – mot en mer rättvis, hållbar och inkluderande värld.