FN:s roll i kampen mot fattigdom – var står vi 25 år efter millenniemålens lansering?

För 25 år sedan lanserade FN sina ambitiösa millenniemål för att bekämpa global fattigdom. Sedan dess har världen förändrats dramatiskt – men frågan är: hur långt har vi egentligen kommit? Och spelar FN fortfarande en nyckelroll i kampen mot fattigdom?

Ett globalt åtagande från början

När FN:s millenniemål (MDG) lanserades år 2000 var fattigdomsbekämpning det främsta målet. Det första av de åtta målen var att halvera den extrema fattigdomen i världen före 2015. Det var ett mål som mobiliserade världsledare, biståndsorganisationer och tusentals lokala projekt världen över.

Och det gav resultat. Mellan 1990 och 2015 minskade andelen människor som levde i extrem fattigdom (på mindre än 1,25 dollar om dagen) från 36 procent till 10 procent. Framstegen var särskilt märkbara i Kina, Indien och delar av Latinamerika. FN:s arbete spelade en samlande roll – som informationsbank, koordinator och pressfaktor mot regeringar och institutioner.

Från millenniemål till globala mål

2015 ersattes millenniemålen av de globala målen för hållbar utveckling (Agenda 2030) – med ett ännu mer ambitiöst löfte: att utrota all extrem fattigdom till år 2030. Mål 1 i den nya agendan lyder: ”Ingen fattigdom – utrota fattigdom i alla dess former överallt.”

FN har sedan dess fortsatt vara en global motor i arbetet mot fattigdom. Genom organ som UNDP (FN:s utvecklingsprogram), UNICEF, WFP och UN Women har organisationen drivit omfattande insatser för att stödja utbildning, jämställdhet, tillgång till rent vatten, klimatanpassning och social trygghet i världens mest utsatta regioner.

Men världen har förändrats. Fattigdomen har blivit mer komplex – och utmaningarna större.

Pandemi, krig och klimat – bakslag för framstegen

Sedan pandemin 2020 har utvecklingen gått bakåt. FN varnar i sina senaste rapporter för att över 700 miljoner människor fortfarande lever i extrem fattigdom, och siffran har börjat öka igen i vissa regioner.

FN:s generalsekreterare António Guterres slog nyligen fast att ”vi är långt ifrån att nå målet om att utrota fattigdom till 2030”. Kriget i Ukraina, ökande matpriser, inflation och klimatkatastrofer som drabbar småskaliga jordbrukare – allt detta slår hårt mot redan utsatta samhällen.

I exempelvis Sahelregionen, Afghanistan och delar av Latinamerika har fattigdomsnivåerna ökat för första gången på flera decennier. Här är FN:s närvaro ofta avgörande – inte minst genom WFP:s livsmedelsprogram och UNHCR:s insatser för människor på flykt.

FN:s roll idag: samordnare, finansierare och press

25 år efter millenniemålens födelse har FN:s roll förändrats – men är fortfarande kritisk. Organisationen fungerar som:

• Kunskapsnav: FN samlar in data och forskning om fattigdom, och spårar utvecklingen genom årliga rapporter.
• Koordinator av hjälpinsatser: FN organiserar hjälpinsatser i konfliktzoner, klimatkatastrofer och vid humanitära kriser.
• Finansiär och påverkare: Genom FN-fonder kanaliseras miljardbelopp till fattigdomsbekämpning i globala syd.
• Moralisk röst: FN fungerar som en påminnelse om det gemensamma ansvaret – att ingen ska lämnas utanför.

Samtidigt får FN ofta kritik för att vara byråkratiskt, långsamt och i vissa fall för nära kopplat till storpolitikens prioriteringar. Organisationens arbete är helt beroende av medlemsländernas vilja att samarbeta och bidra ekonomiskt.

Vad krävs framåt?

För att verkligen uppfylla målet om att utrota fattigdom krävs större politisk vilja, teknisk innovation, grön omställning och jämlik resursfördelning. FN har själv pekat på behovet av:

• Utbyggda sociala skyddsnät
• Tillgång till utbildning och hälso- och sjukvård
• Digital inkludering
• Skuldlättnader för fattiga länder
• Stopp för väpnade konflikter

Dessutom krävs förtroende – mellan stater, mellan givare och mottagare, mellan civilsamhälle och makthavare. FN:s främsta uppgift är kanske just detta: att hålla ihop världen i en tid av splittring och påminna om att kampen mot fattigdom är ett gemensamt projekt.

25 år senare – vad har vi lärt oss?

Vi har lärt oss att fattigdom kan bekämpas – men inte på egen hand. Vi har lärt oss att framsteg går att uppnå, men att de också kan raseras snabbt. Vi har lärt oss att FN, trots sina brister, är en nödvändig aktör i världens mest komplexa fråga.

Och kanske viktigast av allt: vi har lärt oss att kampen mot fattigdom inte bara handlar om pengar – utan om värdighet, mänskliga rättigheter och framtidstro.