Vårdkrisen i Västernorrland speglar millenniemålens misslyckande i vår egen bakgård

När jag läser om de nära 600 avvikelserna i Region Västernorrlands journalsystem Cosmic och läkarnas desperata varningar om patientsäkerhet, slår det mig hur långt vi kommit från millenniemålens vision om hälsa för alla. Vi som arbetar med global utveckling pratar ofta om bristande sjukvård i låginkomstländer. Men här, mitt i Sverige 2026, kämpar en hel region med exakt samma grundproblem: systemkollaps, personalbrist och patienter som riskerar att dö på grund av undermåliga resurser.

Det som gör situationen extra allvarlig är regionledningens svar. Hälso- och sjukvårdsdirektör Roger Westerlund säger att de ”tar oron på största allvar” samtidigt som han hävdar att ingen känd patientsäkerhetsrisk identifierats. 1 av 3 läkare i regionen tvingas dagligen vårda patienter utan vårdplats. Nästan lika många måste varje vecka skriva ut patienter för tidigt.

Det här är siffror vi brukar se från krigszoner eller extremt fattiga länder.

Journalsystem som dödar när tekniken blir fienden

Emma Furberg, Läkarförbundets ordförande i Ångermanland, beskriver ett journalsystem där provsvar är omöjliga att hitta och systemet kraschar dagligen. Läkarföreningarna menar att felen är så allvarliga att patienter riskerar att dö.

Jag har följt digitaliseringsprojekt inom vården i över 20 år, från min tid på UNDP till dagens arbete med millenniemålen. Det som sker i Västernorrland är ett textboksexempel på hur teknik som ska lösa problem istället skapar nya. När Viktor kom hem från skolan häromdagen och berättade att de lärt sig om FN:s arbete för global hälsa, kunde jag inte låta bli att tänka på ironin. Vi undervisar om internationella framsteg medan vår egen vård kollapsar.

Regionens svar följer ett välbekant mönster från min forskning om hälsosystem i kris. Först förnekelse (”ingen känd patientsäkerhetsrisk”), sedan vaga löften om ”intensivt förbättringsarbete”. Men läkarna på golvet ser verkligheten: systemet fungerar inte och patienter far illa.

Sommarstängningar och svarta lägen när vården kapitulerar

Situationen eskalerar ytterligare i sommar. Förlossningen, BB, gynekologisk slutenvård och barnavdelningen vid Örnsköldsviks sjukhus stängs i fyra veckor. Sundsvalls sjukhus befinner sig redan i vad som kallas ”svart läge” – vårdplatser finns inte.

Områdesdirektör Roger Westerlund bad faktiskt befolkningen att ”undvika att skada sig i sommar”.

Låt det sjunka in. En svensk vårdledare ber medborgarna att inte bli sjuka eftersom vården inte klarar av att ta hand om dem.

När jag arbetade med millenniemålens hälsoindikatorer 2008-2015 på Ljungskile folkhögskola, brukade vi använda just såna uttalanden som exempel på totalt systemsammanbrott. Nu händer det här hemma. Hälso- och sjukvårdsdirektör Maria Strandberg erkände rakt ut i P4 Västernorrland att hon inte kan garantera patientsäker vård i regionen denna sommar.

Personalbrist som den underliggande katastrofen

Bakom både journalsystemskrisen och vårdplatssituationen finns samma grundproblem: akut brist på framför allt sjuksköterskor. Det är ett mönster jag känner igen från mina studier av utbildning som utvecklingsverktyg. När ett land – eller en region – misslyckas med att utbilda och behålla vårdpersonal, kollapsar hela systemet oavsett hur mycket pengar eller teknik som pumpas in.

Mer än hälften av läkarna tvingas varje vecka lägga in patienter på fel avdelning. 1 av 5 måste skicka hem patienter som borde läggas in. Det här är inte tillfälliga problem – det är systematiskt haveri.

Patientnämnden registrerade 1 214 klagomål under 2023, varav 96 specifikt gällde tillgänglighet i primärvården. Men de siffrorna fångar bara toppen av isberget. För varje patient som orkar klaga finns det otaliga som ger upp, väntar eller söker vård någon annanstans.

Millenniemålens lokala kollaps

När millenniemålen antogs 2000 var ett av kärnmålen att säkerställa hälsa för alla. Sverige sågs som förebild – ett land som redan uppnått målen och kunde hjälpa andra. Men Västernorrlands kris visar hur skör även vår välfärd är.

Elektiv kirurgi ställs nu in i Sundsvall. Det betyder att planerade operationer – höftleder, gallblåsor, allt som inte är akut livräddande – skjuts på framtiden. För varje inställd operation finns en människa som lider, som inte kan arbeta, som väntar i smärta.

Under min Indien-resa 2019 besökte familjen mikrolåneprojekt i Kerala. Där såg vi hur lokalsamhället byggde små vårdcentraler med begränsade resurser men oändlig uppfinningsrikedom. Personalen där skulle häpna över att ett rikt land som Sverige inte ens kan hålla förlossningsavdelningar öppna på sommaren.

Vad händer nu?

Regeringen har gett Socialstyrelsen i uppdrag att utreda beredskapssjukhus efter ett ministerbesök i Sollefteå. Men utredningar tar tid, och sommaren kommer om några veckor.

För Region Västernorrland finns inga enkla lösningar. Journalsystemet Cosmic delas med andra regioner genom Sussa-samverkan, så byte är knappast aktuellt. Personalbristen löses inte över en natt – det tar år att utbilda sjuksköterskor, och regionen konkurrerar med resten av landet om samma begränsade pool.

Det mest oroande är kanske regionledningens oförmåga att erkänna krisens omfattning. Så länge de fortsätter hävda att ”ingen känd patientsäkerhetsrisk identifierats” medan läkarna larmar om dödsfall, finns det lite hopp om verklig förändring.

Västernorrlands vårdkris är inte bara en lokal angelägenhet. Den visar hur millenniemålens vision om global hälsa kan gå i kras även i världens rikaste länder när politisk vilja och resurser saknas. För patienterna som drabbas spelar det ingen roll om de bor i Sundsvall eller Sudan – resultatet blir detsamma.

En sak är säker: nästa gång någon frågar mig om Sverige uppnått millenniemålen kommer jag att berätta om Västernorrland. Om läkare som tvingas välja vilka patienter som ska få vård. Om ett journalsystem som ingen vågar lita på. Om en region där vårdledningen ber folk att inte bli sjuka.

Det är inte den framtid vi lovade när millenniemålen antogs. Men det är verkligheten 2026.