Frusen testikelvävnad kan bli nyckeln till fertilitet efter barncancer

Forskare vid Karolinska institutet har undersökt om andra celler i testikeln kan tränas att ta över när spermiernas ursprungsceller slagits ut av cellgifter. Studien använde nedfryst testikelvävnad från två pojkar som behandlats för cancer före puberteten. Det handlar om grundforskning, inte om en behandling som finns i vården i dag men riktningen är tydlig: målet är att kunna återställa fertiliteten hos barn som överlevt cancer men förlorat förmågan att få egna barn.

Pojkar före puberteten har inga spermier att frysa ner

En vuxen man som ska genomgå cellgiftsbehandling kan lämna ett spermaprov innan behandlingen startar. Det är rutin, det fungerar och det har gjort fertilitetsbevarande till en självklar del av cancervården för vuxna. För en sjuårig pojke finns ingen sådan möjlighet. Puberteten har inte satt igång och testikeln producerar inga spermier alls.

Det som finns i testikeln hos ett barn är i stället spermatogoniala stamceller. De ligger vilande och väntar på de hormonsignaler som puberteten sätter igång. Först då börjar de dela sig och bilda spermier. Problemet är att just dessa celler är extremt känsliga för cellgifter och strålning, eftersom cytostatika är byggt för att slå mot celler som delar sig eller står i beredskap att göra det. Intensiv behandling, särskilt inför en stamcellstransplantation, kan utplåna dem helt.

Därför fryser flera länder, Sverige inkluderat, ner små bitar testikelvävnad från pojkar inför tuff cancerbehandling. Vid Karolinska Universitetssjukhuset drivs studien NORDFERTIL som gör just det. Vävnaden tas ut under narkos, ofta i samband med ett ingrepp som ändå ska göras och läggs i frys. Ingen vet i dag exakt hur den ska användas när pojken blir vuxen. Man fryser för att bevara ett alternativ, inte för att man har en färdig metod.

Där ligger den obekväma kärnan i hela fältet. Familjer säger ja till ett kirurgiskt ingrepp på ett svårt sjukt barn, med ett löfte som formuleras i konjunktiv. Kanske. Om forskningen kommer dit. Det är ett ovanligt sätt att bedriva sjukvård på och det ställer stora krav på att informationen till föräldrar är ärlig om osäkerheten. Just den frågan diskuteras aktivt inom barnonkologin i Norden. Mer om hur fertiliteten påverkas av cancerbehandling finns att läsa hos 1177.

Det nya i forskningen från Karolinska institutet är angreppssättet på scenariot där stamcellerna redan är borta. Om det inte finns några spermatogoniala stamceller kvar i den frysta vävnaden, går det då att skapa nya? Testikeln innehåller flera andra celltyper som klarar cellgiftsbehandling bättre, bland annat de stödjeceller som normalt sköter om spermieproduktionen. Frågan forskarna ställde var om sådana kvarvarande celler kan omprogrammeras till att bli det som gått förlorat.

Svaret finns inte färdigt. Det som visats är att vävnad från behandlade pojkar går att arbeta med i labbmiljö och att kvarvarande celler har egenskaper som gör dem intressanta som utgångspunkt. Det är ett steg på en lång väg och steget mellan celler i en odlingsskål och en fungerande spermieproduktion i en människokropp är enormt. Barncancerfonden finansierar flera projekt inom just stamcellsbaserade strategier för pojkars framtida fertilitet, vilket säger något om hur prioriterat området blivit.

Överlevnaden har skapat en ny typ av patient

Runt 85 procent av barnen som får cancer i Sverige lever i dag tio år efter diagnos. Den siffran är resultatet av femtio års gradvis skärpta behandlingsprotokoll och den har förändrat vad barnonkologi handlar om. När de flesta överlever blir frågan inte bara om barnet klarar sig, utan vilket liv som väntar sen.

Infertilitet är en av de senkomplikationer som drabbar hårdast psykologiskt, ofta först i tjugoårsåldern när personen möter frågan för första gången på riktigt. Andra senkomplikationer, som hjärt-kärlpåverkan och ökad risk för ny cancer, går delvis att påverka med levnadsvanor och uppföljning. Förlorad fertilitet gör det inte. Antingen finns cellerna kvar eller så gör de det inte.

Här finns också en jämlikhetsfråga som sällan diskuteras. Fertilitetsbevarande inför cancerbehandling förutsätter att någon tänker på det, i ett akut skede där fokus ligger på att rädda liv. Forskning från flera länder pekar på att erbjudandet inte når alla lika ofta. Socialstyrelsens arbete med cancerområdet och de nationella vårdprogrammen är det verktyg som finns för att göra tillgången likvärdig oavsett var i landet familjen bor.

Globalt ser bilden helt annorlunda ut. I länder med svag barnonkologi överlever kanske en tredjedel av barnen sin cancer och då blir fertilitet efter behandling en fråga som aldrig ställs. Agenda 2030:s mål om hälsa och välbefinnande handlar om just det gapet. Att svensk forskning arbetar med problem som uppstår efter överlevnad är i sig ett mått på hur stor skillnaden är.

Ingen pojke som fryser ner vävnad 2026 kan lova sig själv barn

Metoderna för att använda vävnaden är under utveckling och kommer sannolikt att behöva ytterligare ett decennium av grundforskning innan de kan prövas kliniskt på människa.

Det liknar utvecklingen inom andra cellterapier. Att odla celler i labb och sedan få dem att fungera i en kropp är ett återkommande hinder, vilket försöken med dopaminceller vid Parkinson illustrerar. Steget från laboratorium till behandling tar tid och en del vägar visar sig vara återvändsgränder. Samtidigt är det värt att nedfrysningen sker nu, eftersom vävnad som inte tas ut före behandlingen inte går att hämta i efterhand.

En pojke som är åtta år i dag och vars stamceller överlever behandlingen kan mycket väl ha nytta av en metod som blir klinisk rutin när han är trettio. För den som redan är vuxen och infertil efter barncancer erbjuder forskningen ingen lösning.

Vad familjer i den här situationen kan göra är att fråga behandlande barnonkolog om fertilitetsbevarande diskuterats och begära att frågan tas upp innan behandlingen startar. Det finns inget senare tillfälle.