Att lämna kriminaliteten kräver en ny berättelse om sig själv

Det räcker inte att sluta begå brott. Forskning från Lunds universitet visar att unga som lämnar kriminaliteten måste bygga om hela sin självbild för att förändringen ska hålla. De behöver en ny berättelse om vem de är, vad de gjort och varför de inte längre är den personen.

Forskaren Hanna Edgren intervjuade 20 unga vuxna om vägen in i och ut ur brottsligheten. Det som framträder är ett mönster där tjuvheder, ansvar och vuxenblivande blir nycklarna när livet ska vändas. Inte fängelsestraff. Inte rädsla för polisen. Utan en omformulering av den egna identiteten.

Varför unga avhoppare har svårare än äldre brottslingar

En medelålders man som suttit i fängelse i tio år kan säga ”mitt gamla liv” och mena det. Avståndet finns där, både i tid och i identitet. För en 19-åring fungerar det inte.

Det som hände var nyligen. Han kan inte säga ”när jag var dum” om något som utspelade sig för ett par år sedan, eftersom han fortfarande är ung och historien sitter nära. Den unga avhopparen tvingas navigera ett förflutet som knappt hunnit bli förflutet.

Det är här identitetsarbetet blir så centralt. För att markera ett brott med det gamla livet använder de unga istället berättelsen om vuxenblivande. ”Jag har blivit vuxen nu” ersätter ”det var länge sedan”. Förändringen förklaras inte med tid utan med mognad.

Och den mognaden kommer ofta efter något dramatiskt.

Det som faktiskt får unga att hoppa av

Vad är det som bryter mönstret? Sällan en enskild myndighetsinsats. Oftare en händelse som skakar om grunden.

Edgrens intervjuer pekar mot några återkommande vändpunkter:

• Rädsla för döden. En nära-döden-upplevelse eller en väns död kan göra risken konkret på ett sätt som inga varningar lyckats med.
• Drogerna vänder. Det som var vägen in, ofta narkotika, blir till slut anledningen att sluta. Beroendet blir tyngre att bära än det livet det en gång öppnade.
• Att bli förälder. Ansvaret för ett barn omdefinierar vad som står på spel.
• En betydelsefull person. En partner, en mentor eller någon som ser personen bortom brottsligheten.

Det gemensamma är att vändpunkten tvingar fram en ny berättelse. Något händer som inte går att foga in i det gamla livet. Då måste självbilden skrivas om.

Tjuvhedern som moralisk kompass

Här finns något kontraintuitivt. Många unga avhoppare beskriver sitt kriminella förflutna med en egen moral, en sorts tjuvheder. Man stal inte från fattiga. Man höll sitt ord. Man skvallrade inte.

Att lämna kriminaliteten handlar inte om att förkasta hela den moralen. Tvärtom blir den ofta en brygga. Värderingar om ansvar och heder bär de med sig men riktar dem mot ett nytt liv. Den som tog ansvar för sitt gäng tar nu ansvar för ett barn eller ett jobb.

Det är en viktig insikt för alla som arbetar med avhoppare. Man behöver inte radera personens hela historia. Man kan bygga vidare på de delar som redan handlar om ansvar och moral. Du kan läsa hela studien i Lunds universitets forskningsportal.

Vem hamnar i riskzonen från början

Vägen in i kriminaliteten börjar sällan slumpmässigt. Många barn och unga i riskzon växer upp i otrygga förhållanden, med psykisk ohälsa eller kriminalitet redan i familjen.

Det finns också biologiska kopplingar. Forskning från Örebro universitet visar att personer med ADHD löper högre risk att begå brott och att samma mönster återkommer hos släktingar. Det betyder inte att ADHD orsakar kriminalitet. Det handlar om ett samspel mellan sårbarhet och miljö, där rätt stöd tidigt kan förändra utfallet.

Samtidigt fortsätter rekryteringen till kriminella nätverk och allt fler yngre utnyttjas för att begå våldsbrott. Det gör det tidiga arbetet ännu mer brådskande. Många av dessa unga bär dessutom på en psykisk ohälsa som skolan och samhället missar i ett tidigt skede.

Bob-samverkan ska fånga upp unga tidigt

Sedan ett regeringsuppdrag genomfördes under två år har en modell som kallas Bob-samverkan etablerats i stora delar av landet. Bob står för samverkan kring barn och unga i organiserad brottslighet och syftet är att upptäcka och stötta dem som redan är etablerade i eller i risk för, kriminella nätverk.

Det som skiljer Bob från enskilda insatser är bredden. Här samverkar polis, skola, socialtjänst och kriminalvård tillsammans med länsstyrelsen, Åklagarmyndigheten, Socialstyrelsen, Statens institutionsstyrelse och Brottsförebyggande rådet.

Tanken är enkel. Ett barn som glider mot kriminalitet syns ofta i flera system samtidigt. När myndigheterna delar information kan signalerna fångas upp innan det gått för långt.

Men strukturer fångar inte hela bilden. Den faktiska förändringen sker inuti den unga personen, i den berättelse hen bygger om sig själv. Det är något ingen myndighet kan beordra fram.

Forskningen vet för lite om vad som fungerar

Här finns en obekväm sanning. Vi vet förvånansvärt lite om vilka metoder som faktiskt fungerar under svenska förhållanden.

Vetenskapsrådet, som sedan 2021 driver ett nationellt forskningsprogram om brottslighet, konstaterade i en bedömning från juni 2025 att det behövs fler och bättre utvärderingar av de metoder som används för att förebygga brott kopplade till kriminella nätverk. En kunskapsöversikt från november 2024 kartlade ungdomsbrottslighet från 1990-talet och framåt men luckorna kvarstår.

Mycket av den forskning som styr insatserna bygger på utländska förhållanden. Sverige har en egen kontext, egna nätverk och egna samhällsstrukturer. Liknande mönster syns i hur värderingar snarare än forskning styr svensk narkotikapolitik, ett område där insatser ofta bygger på övertygelse mer än evidens.

Vad det här betyder för samhällets arbete

Insikten att identitet är nyckeln borde forma hur vi möter unga avhoppare. En ungdom som lämnar kriminaliteten behöver inte bara ett jobb och en bostad. Hen behöver utrymme att berätta en ny historia om sig själv och människor som tror på den berättelsen.

Det kopplar till ett bredare mål. Under Agenda 2030 och de globala målen finns ambitionen om fredliga och inkluderande samhällen, där varje människa får en chans att förändra sin riktning. Att hjälpa unga ut ur kriminaliteten är en del av det arbetet, inte bara för deras skull utan för hela samhällets trygghet. En förutsättning är att samhället också fångar upp de barn som far illa tidigt i livet, innan kriminaliteten ens hunnit bli ett alternativ.

Vanliga frågor

Varför räcker det inte att bara sluta begå brott?

Forskningen visar att den som lämnar kriminaliteten behöver bygga en ny självbild för att förändringen ska bli begriplig, både för sig själv och för omgivningen. Utan en ny berättelse om vem man är blir det svårt att hålla fast vid det nya livet.

Vad får unga att hoppa av kriminaliteten?

Vanliga vändpunkter är rädsla för döden, att beroendet blir för tungt, att bli förälder eller att möta en betydelsefull person. Det gemensamma är att händelsen tvingar fram en omformulering av den egna identiteten.

Vad är Bob-samverkan?

Bob står för samverkan kring barn och unga i organiserad brottslighet. Det är en modell där polis, skola, socialtjänst, kriminalvård och flera myndigheter samarbetar för att tidigt upptäcka och stötta unga i riskzon. Den utvecklades genom ett regeringsuppdrag och finns nu i stora delar av landet.

Ökar ADHD risken för kriminalitet?

Forskning från Örebro universitet visar att personer med ADHD löper högre risk att begå brott och att mönstret återkommer hos släktingar. Men ADHD orsakar inte kriminalitet i sig. Det handlar om ett samspel mellan sårbarhet och miljö, där tidigt stöd kan förändra utfallet.

Vet vi vilka metoder som fungerar bäst?

Inte tillräckligt. Vetenskapsrådet konstaterade i juni 2025 att det behövs fler och bättre utvärderingar av metoder anpassade till svenska förhållanden. Mycket av dagens kunskap bygger på utländska studier som inte alltid stämmer med svensk kontext.